Filmer om religions- och övertygelsefrihet

 Religions- och övertygelsefrihet: En introduktion

Detta är den första av åtta presentationer som granskar vad rätten till tanke-, samvets-, religions- och övertygelsefrihet innebär samt om och när den får begränsas. I denna korta introduktion ska vi börja med att fundera på vem eller vad som skyddas av de mänskliga rättigheterna och vilka rättigheter religionsoch övertygelsefriheten ger oss.

Jag vill börja med att ställa en fråga till er!

Vilka religioner skyddas av rättigheten till religions- eller övertygelsefrihet?

Tror ni att det är de stora världsreligionerna?

Eller är det alla religioner, även små eller ovanliga religioner?

Eller kanske det är alla religioner och alla slags trosföreställningar?

Det var faktiskt en kuggfråga. Jag frågade vilka religioner som skyddas. Människor tror ofta att religions- och övertygelsefriheten skyddar religioner och övertygelser. Men så är det faktiskt inte! Precis som alla andra mänskliga rättigheter skyddar religions- och övertygelsefriheten människor och inte religioner eller övertygelser i sig själva.

Religions- och övertygelsefrihet skyddar människor som identifierar sig med, tror på eller utövar gamla religioner, nya religioner, religioner som är traditionella i ett land och religioner som inte är traditionella i det landet. Den skyddar också människor med en seriös icke-religiös övertygelse om grundläggande frågor, som ateister, humanister och pacifister – oavsett vilket land de bor i.

Religions- och övertygelsefrihet skyddar även människor som inte alls bryr sig om religion eller livsåskådningsfrågor.

Med andra ord skyddar religions- och övertygelsefrihet alla! Så – vilka skydd eller rättigheter har vi?

För att ta reda på det måste vi titta på de internationella förklaringarna och konventionerna om mänskliga rättigheter. De två viktigaste är:

Artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och Artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

Medan FN:s förklaringar anger politiska avsikter, är FN-konventioner rättsligt bindande. Låt oss titta på texten i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Artikel 18

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Vad innebär detta i praktiken? Vilka rättigheter har vi? Jag skulle vilja föra fram sju punkter som belyser de rättigheter som garanteras av internationell rätt avseende religion och övertygelse.

De två första lägger grunden för religions- och övertygelsefriheten:

• Rätten att ha, välja, byta eller lämna en religion eller övertygelse.
• Frihet att utöva eller manifestera en religion eller övertygelse.
• Utöver dessa har vi rätten till skydd mot tvång och diskriminering i fråga om religion eller övertygelse
• Rättigheter för föräldrar och för barn i fråga om religion och övertygelse.
• Rätten till samvetsfrihet.

En annan avgörande del i religions- och övertygelsefriheten är reglerna för om och när inskränkningar av rättigheterna får göras.

På hemsidan finns en film för var och en av dessa teman som ger en fördjupning i vad rättigheterna innebär i praktiken.

Copyright SMC

Rätten att ha eller byta religion eller övertygelse 

Den första av religions- och övertygelsefrihetens kärnaspekter är rätten att fritt ha, byta eller lämna sin religion eller övertygelse. Detta handlar om dina personliga övertygelser och kallas religions- och övertygelsefrihetens interna dimension. Rätten att ha eller byta religion eller övertygelse är en absolut rättighet – vilket innebär att den enligt internationell rätt aldrig får begränsas. Vare sig du är kristen, muslim, baha’i, yazidier eller ateist, oavsett om du bor i Singapore, Sverige eller Sudan, i fred eller krig, oavsett vad religiösa eller politiska ledare säger – har du och alla andra rätt att hålla fast vid din tro eller byta till en annan, eller att vara icke-troende.

Det är emellertid uppenbart att många människor blir nekade denna absoluta rätt och straffas eller angrips för sin religion eller övertygelse, av regeringar, av familjemedlemmar eller av grupper i samhället.

En del regeringar förbjuder vissa religioner eller trosyttringar. Falungong en rörelse inom Buddhismen som, har förbjudits i Kina. Falungongutövare har drabbats av frihetsberövande, tortyr och tvångsarbete i omskolningsläger i ett försök att få dem att överge sin tro.

I Eritrea finns bara fyra statligt erkända religioner, och människor som bekänner sig till icke-erkända religioner, såsom pingströrelsen eller Jehovas vittnen, har utsatts för hårda straff.

De kanske vanligaste exemplen på kränkning av rätten att ha en religion eller övertygelse är hatbrott, där våldsoffer tillhör en viss religiös identitet eller övertygelse. De attackeras eftersom de har en särskild religion eller övertygelse.

I Frankrike ökade hatbrott som överfall, trakasserier eller våldsbrott mot muslimer med 250 procent under 2015, med 336 registrerade incidenter. Och antalet hatbrott mot den judiska befolkningen var fortsatt hög med 715 rapporterade fall.

På landsbygden i vissa delar av Mexiko har protestanter, blivit utsatta för våld eller drivits från sin mark av samhällsledare som vill behålla en traditionell, romerskkatolsk religiositet. I många länder är religiös identitet, nationell identitet och statens identitet nära sammanflätade. Under sådana omständigheter kan religiösa minoriteter och människor som lämnar majoritetsreligionen, inklusive ateister, betraktas som illojala mot nationen eller till och med som ett hot mot rikets säkerhet. Den absoluta rätten att lämna en religion eller övertygelse ignoreras ofta.

Indonesien har lagstiftat kring religionsfrihet, men lagarna skyddar enbart personer med vissa religioner: islam, protestantism, katolicism, buddhism, konfucianism och hinduism. Ateism skyddas inte. Vid trettio års ålder avtjänade Alex Aan, som har muslimsk bakgrund, ett fängelsestraff på två och ett halvt år, och hotades med böter på 11 000 dollar för att ha skrivit ”Gud existerar inte” och ha startat en Facebooksida för ateister.

Aan åtalades för att ha publicerat hädiska texter på internet och ha uppmanat andra att omfamna ateism – och därmed ha spridit information vars syfte var skapa religiös oenighet eller missämja. Aan misshandlades av uppretade folkmassor och blev utstött ur samhället, trots att han publicerade en ursäkt på sin Facebooksida.

I Iran kan personer som konverterat från islam till kristendom utsättas för hårda straff, i synnerhet om de är verksamma inom icke-registrerade hemkyrkoförsamlingar. I juli 2017 dömdes fyra konvertiter till tio års fängelse för att ha ”agerat mot nationens säkerhet”. Tre av dem dömdes dessutom till 80 piskrapp för att ha druckit nattvardsvin, då staten ändå betraktar dem som muslimer, som i Iran inte tillåts dricka alkohol.

Ofta använder politiska och religiösa ledare sin tolkning av heliga texter eller religiösa traditionella lagar för att rättfärdiga förbud mot, och bestraffningar för att lämna majoritetsreligionen, eller för att tillhöra vissa grupper. Bland bestraffningar förekommer dödsstraff, frihetsberövande, uppsägning från arbete, upplösning av äktenskap och förlorad vårdnad om barn.

I ett antal länder med muslimsk majoritet, däribland Saudiarabien och Pakistan, är rätten att lämna islam begränsad. Detta är emellertid inte alls något ofrånkomligt. Till exempel i Sierra Leone är omkring 70 procent av landets befolkning muslimer och 20 procent kristna, men fastän religionen tar stor plats i det offentliga rummet så är den inte politiserad, och omvändelser mellan religionerna är vanliga.

De här problemen är inte begränsade till länder med muslimsk majoritet. I delar av Centralafrikanska republiken har så kallade anti-balaka-miliser använt dödshot för att tvinga medlemmar av den muslimska minoriteten att bli kristna.

Och flera delstater i Indien har en lagstiftning som begränsar rätten att byta religion. Människor som vill konvertera måste till exempel söka tillstånd från regeringsmyndigheterna.

Och det är inte bara regeringar som bryter mot rätten.

I Indien har det också förekommit allvarliga våldsamheter där hindunationalistiska grupper har angripit kristna och muslimer, ibland med krav på omvändelse under hot om våld. I vissa fall har människor som fördrivits med våld blivit tvingade att konvertera för att få återvända till sina hem.

Inte heller är religiösa människor de enda som har problem. Människor som kritiserar religiösa idéer eller förhållandet mellan religion och stat kan råka illa ut. Under de senaste åren har flera bloggare i Bangladesh mördats av extremistiska grupper för att ha kritiserat religiösa idéer, religiös utövning och staten. Tyvärr har regeringens försök att stoppa dessa våldsamma extremistgrupper ännu inte haft någon framgång. Vissa regeringar undviker att fördöma attacker mot personer som kritiserar religiösa idéer. Denna tystnad skickar signalen att våldet är rättfärdigat och acceptabelt.

På internationell nivå är friheten att byta religion eller övertygelse mycket kontroversiell. I själva verket har rätten att byta religion uttryckts på ett svagare sätt varje gång FN:s medlemsländer har enats om en ny konvention eller förklaring.

Men även om språket blir svagare har FNs kommitté för mänskliga rättigheter, vars uppgift är att ge råd till länder om hur man tolkar konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, sagt att “friheten att” ha eller att ansluta sig till “en religion eller övertygelse ovillkorligen medför frihet att välja religion eller övertygelse, inklusive rätten att ersätta sin nuvarande religion eller övertygelse med en annan eller att anta ateistiska åsikter, liksom rätten att behålla sin religion eller övertygelse”.

För att sammanfatta – rätten att ha eller byta religion eller övertygelse är absolut. Den får inte under några omständigheter begränsas. Ändå begränsar vissa regeringar denna rätt, och det finns många fall där familjer eller grupper i samhället straffar människor på olika sätt för att de tillhör en religion eller övertygelse eller övergår till en annan.

Du kan hitta mer information om rätten att ha eller byta religion eller övertygelse, inklusive texter från grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna, i utbildningsmaterialet på hemsidan.

Copyright SMC

Rätten att utöva sin religion eller övertygelse  

Den andra kärnaspekten av religions- och övertygelsefrihet är friheten att uttrycka dina övertygelser genom undervisning, praktisk tillämpning, gudstjänster och efterlevnad. Detta kallas religions- och övertygelsefrihetens externa dimension. Till skillnad från rätten att hålla fast vid eller byta religion är rätten att utöva den inte absolut. Under vissa förhållanden kan rätten vara begränsad.

Att utöva innebär att uttrycka sin tro eller övertygelse i ord och handling. Internationell rätt om mänskliga rättigheter ger människor rätten att göra det offentligt eller privat. Ensamma eller tillsammans med andra.

Du har rätt att be enskilt och att utöva din religion eller övertygelse som en del av en gemenskap med gemensam gudstjänst och gemensamma traditioner.

Och den gemenskapen har också rättigheter – inte gentemot sina medlemmar utan rättigheter i förhållande till staten. En av de viktigaste av dessa är att staten måste se till att gemenskaper för religion och övertygelser som vill ha status som juridisk person får det, så att de kan inneha bankkonton, anställa personal, äga byggnader och driva institutioner.

Det finns många olika sätt för individer och grupper att utöva en religion eller övertygelse, och FN-experter har gett många exempel på aktiviteter som är skyddade:

• Att mötas i gudstjänster, fira högtider och vilodagar
• Att bära religiös klädsel och följa speciella matregler
• Att ha platser för andakt och tillbedjan, för begravning, och att visa religiösa symboler
• Att delta i samhället, till exempel genom att bilda välgörenhetsorganisationer
• Att prata om och undervisa om en religion eller övertygelse och utbilda eller utse ledare
• och diskutera trosfrågor på nationell och internationell nivå.
Ni får också samla in frivilliga gåvor.
Nu kanske du säger bra, det här är precis de rättigheter jag vill ha i min församling!
Det kan också hända att du blir orolig!
Hur är det med grupper som förtrycker och kontrollerar sina medlemmar eller främjar hat och våld mot andra? Är de fria att sprida och utöva sin övertygelse?

Jag skulle vilja ge två svar på detta:

Artikel 5 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter förbjuder användandet av en rättighet för att eliminera en annan. Så religions- och övertygelsefrihet ger varken staten, någon person eller grupp tillåtelse att förtrycka människor, uppmana till våld eller utföra våldshandlingar.

Naturligtvis finns det många regeringar och grupper som använder våld och förtryck. Men religions- och övertygelsefriheten ger dem ingen rätt att göra det. Tvärtom finns den till för att skydda dem som drabbas av förtryck och våld.

För det andra, även om rätten att ha eller byta religion eller övertygelse inte kan begränsas, kan rätten att utöva begränsas. Men artikel 18 gör gällande att detta endast får göras när följande fyra regler följs:

Begränsningen måste vara lagstiftad och nödvändig för att skydda andra människor. Den får inte vara diskriminerande och den måste vara proportionerlig i förhållande till det problem som den ska hantera.

Dessa regler är mycket viktiga. Utan dem kan regeringar begränsa alla grupper eller utövningar som de inte råkar gilla.

Begränsningar är tänkt att vara en sista utväg, inte ett verktyg för statlig kontroll. Tyvärr ignorerar många regeringar dessa regler, och det finns otaliga exempel på statliga brott mot rätten att utöva en religion.

Restriktiva lagar vid registrering är ett stort problem. Vissa regeringar kräver registrering och gör den till ett villkor för rätten att utöva en religion eller övertygelse. Detta är ett brott mot internationell lag. Registrering får ALDRIG vara en förutsättning för rätten att utöva.

Registring bör enbart vara ett sätt att ge juridisk status till de grupper som önskar ha det.

Stater som förbjuder oregistrerad religiös verksamhet, har ofta även restriktiva lagar som begränsar gruppers möjlighet att registrera sig.

Oregistrerad religiös aktivitet är till exempel förbjuden i Kazakstan och många grupper har nekats registrering. Det är också olagligt att prata om religion med någon utanför sitt eget religiösa samfund och all religiös litteratur måste censureras före användning. Detta påverkar alla religiösa grupper.

Regeringar begränsa religiös verksamhet på en rad olika sätt. Vietnams regering använder sig av väggspärrarför att förhindra Hòa Hảo-buddhister från att nå sin enda pagod. I Saudiarabien är offentlig icke-muslimsk gudstjänstverksamhet förbjuden, och ett antal gästarbetare har gripits och utvisats i samband med polisräder mot andaktsmöten. Och i vissa delar av Kina och Indonesien har myndigheterna rivit kyrkor.

Ryska lagar mot extremism förbjuder tusentals publikationer, där många presenterar fredligt religiösa övertygelser. Det är nästan omöjligt att ta reda på om en skrift är förbjuden, men innehav kan resultera i böter, frihetsberövande och verksamhetsförbud för religiösa samfund. Det råder även stränga lagar kring vilka religiösa övertygelser som får spridas, samt var och avvem.

I Frankrike försökte några borgmästare förbjuda burkini – en baddräkt som täcker hela kroppen utom ansiktet – på grundval av allmän ordning. Den lagen upphävdes av den högsta förvaltningsdomstolen, men ett förbud mot att bära kläder som täcker ansiktet är fortfarande i bruk. Och i flera europeiska länder, däribland Danmark, är kosher- och vissa former av halalslakt förbjuden.

Rätten att utöva sin religion begränsas i praktiken också av hur människor och grupper i samhället agerar. I en undersökning av över 5 000 judar i nio europeiska länder uppgav 22 procent att de inte bär religiösa kläder som kippa av rädsla för sin egen säkerhet. Och i flera länder har judiska kyrkogårdar skändats.

I länder som Egypten och Pakistan och i delar av Nigeria är människor rädda för att besöka heliga platser av fruktan för attacker av terrorgrupper som utför våldsdåd i islams namn. Medan gemensamma fredagsböner är omöjliga i vissa delar av Centralafrikanska republiken på grund av risken för milisattacker mot muslimer.

Sammanfattningsvis:
Friheten att utöva religion eller övertygelse skyddar både enskilda och gruppers rätt att uttrycka sin tro eller övertygelse i ord och handling. Detta kan göras både privat och offentligt. Grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna ger många exempel på de typer av handlingar som får skydd, och ett av de viktigaste skydden för grupper är rätten till status som juridisk person.

Rätten att utöva religion eller övertygelse kan begränsas, men endast om en strikt uppsättning regler följs som visar att begränsningen är laglig, nödvändig för att skydda andra människor, icke-diskriminerande och proportionerlig mot det problem den ska hantera.

Tyvärr är det många regeringar runt om i världen som inte följer dessa regler. Rätten att utöva religion eller övertygelse kränks av både regeringar och grupper i samhället

I utbildningsmaterialet på hemsidan finner du mera information om rätten att utöva, inklusive texter från grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna med hänvisningar till ämnet

Copyright SMC

Skydd från tvång 

En viktig dimension av religions- och övertygelsefrihet är rätten till skydd mot tvång. Tvång är när någon använder våld eller hot för att få dig att göra något.

En kärnaspekt av religions- och övertygelsefrihet är att alla har rätt att ha eller byta sin religion eller övertygelse. Ett annat sätt att uttrycka detta är att religion och övertygelse och deras uttryck är frivilligt.

Rätten till skydd mot tvång utvecklar den tanken. Ingen – varken staten, religiösa ledare eller någon annan person eller grupp – har rätt att tvinga sin övertygelse eller dess utövande på andra, vare sig det handlar om att få människor att ha, behålla eller byta sin religion eller övertygelse.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter Artikel 18, paragraf 2
Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

Denna dimension både förbjuder stater att tvinga människor, och gör dem skyldiga att skydda människor mot hot eller våld från andra i samhället.

Trots det ser vi över hela världen exempel på tvång i form av hot, våld eller straff såsom böter eller fängelse. Tvång kan också vara mer subtilt, som att erbjuda jobb i utbyte mot omvändelse eller att utestänga människor från hälsovård och utbildning om de lämnar eller vägrar att bekänna sig till en religion eller övertygelse.

Ibland är det staten som utövar tvånget, antingen officiellt genom lagstiftning eller via åtgärder av tjänstemän på lokal nivå.

Bahaisamfundet är den största icke-muslimska religiösa minoriteten i Iran. Sedan revolutionen 1979, har bahaier systematiskt förföljts som en del av regeringens politik att tvinga dem att omvända till islam. Under de första tio åren efter revolutionen dödades över 200 bahaier, hundratals torterades eller fängslades och tiotusentals förlorade sina jobb, utbildningsmöjligheter och andra rättigheter – enbart på grund av sin religiösa tro. I december 2017 satt 97 bahaier i fängelse för samvetsbrott, inklusive sju nationella bahai-ledare.

Det här exemplet visar sambandet mellan diskriminering och tvång. Irans bahaier tillåts inte studera på universitet eller inneha statlig anställning. Den här formen av diskriminerande lag är tvingande. När en student eller anställd visar sig vara bahaier ställs de inför valet att konvertera till islam eller förlora sin position.

Det händer att våldsbenägna nationalist- eller extremistgrupper tvingar människor att byta religion eller övertygelse. Den så kallade Islamiska staten, Daesh, tvingade både yazidier och kristna att konvertera, och mördade dem som vägrade. I Indien har tvångskonvertering till hinduism dokumenterats i samband med våld mellan folkgrupper där hinduiska nationalister varit inblandade. I Myanmar finns dokumenterade fall där armén tvingar kristna att avsvärja sig sin tro och under vapenhot konvertera till buddism. Och i delar av Centralafrikanska republiken har muslimer hotats med döden om de inte konverterar till kristendom.

Trots att förbudet mot tvång rent formellt omfattar människors förmåga att ha, anamma eller byta religion eller övertygelse, utsätts många för såväl statligt som samhälleligt tvång i relation till religionsutövandet. Ett problem som illustrerar detta är kvinnors klädsel. I vissa länder är det krav på att kvinnor ska bära religiös klädsel, medan andra förbjuder kvinnor att göra det. Och kvinnor kan möta trakasserier från människor utanför sin religiösa grupp om de bär religiös klädsel och från människor i den egna gruppen om de inte gör det.

Många olika människor kan utsättas för tvång. I många länder utsätts människor för tvång om deras uppfattning om religion eller religionsutövning skiljer sig från statens ideologi eller från den sociala normen. Minoriteter, ateister, konvertiter eller personer med religioner som anses “främmande” för kontexten utsätts ofta för tvång. Och inom religiösa grupper kan människor som betraktas som kättare, hädare eller som anses utöva sin religion på fel sätt utsättas för tvånget att ändra sin tro och religiösa praxis. Tvånget kommer från staten, familjen eller samhället.

Sammanfattningsvis:
Tvång kan innebära hot, våld, diskriminering eller straff som böter eller fängelse och kan komma från staten eller från människor och grupper i samhället. Internationell rätt säger att ingen ska utsättas för tvång på grund av religion eller övertygelse. Stater får inte tvinga människor och de har en skyldighet att skydda människor genom att agera på ett effektivt sätt för att förebygga och stoppa tvång i samhället.

I utbildningsmaterialet på hemsidan finner du mera information om skydd från tvång, inklusive texter från grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna.

Copyright SMC

Skydd från diskriminering

En rättighet som är nära släkt med religions- och övertygelsefriheten är rätten till skydd mot diskriminering. Diskriminering innebär att vissa människor inte behandlas lika väl som andra, på grund av vem de är.
En av huvudreglerna i internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter är att stater inte får diskriminera någon människa på några som helst grunder, inte heller på grund av deras religion eller övertygelse. Artikel 2 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna beskriver detta.
FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter Artikel 2, paragraf 1
Varje konventionsstat åtar sig att respektera och tillförsäkra var och en, som befinner sig inom dess territorium och är underkastade dess jurisdiktion, rättigheterna i denna konvention utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Så diskriminering på grund av religion eller övertygelse är alltså förbjuden. Förbudet mot diskriminering speglar förbudet mot tvång. Staten är inte bara skyldig att avhålla sig från att diskriminera, den ska också handla så att diskriminering effektivt förebyggs och förhindras i samhället.
Ändå är diskriminering troligen den vanligaste upplevda kräkningen av religionsoch övertygelsefrihet, och påverkar människor från alla religioner och övertygelser.
Forskare har funnit att judar i Sverige har 26 procent lägre chans att bli erbjudna ett jobb och muslimer 30 procent lägre chans. Om och när det är diskriminerande för arbetsgivare att förbjuda personal att bära religiösa symboler som ett kors eller en hijab på arbetsplatsen är också en viktig fråga och har flera gånger tagits till europeiska domstolar och FNs kommitté för mänskliga rättigheter.
Diskriminering kan ha många former. Ibland innebär det att staten gynnar en religion framför andra – exempelvis gällande anslagsfördelning till olika grupper. Ibland är diskrimineringen mer kännbar, och tar uttryck i förnekandet av vissa rättigheter – exempelvis när vissa gruppen förvägras rätten till juridisk status, eller möjlighet att bygga gudstjänstlokaler. Statlig diskriminering baserad på religion eller övertygelse begränsas inte till religiös verksamhet, utan kan inverka på alla delar av livet, såsom äktenskap, vårdnad av barn eller tillgång till arbete, bostad, sociala förmåner och rättvisa.
I många länder uppges en persons religiösa behörighet på ID-kortet. Detta gör att minoriteter riskerar diskriminering varje gång de visar sitt ID-kort.

I vissa delar av Indonesien måste hinduer resa långt för att registrera äktenskap och barnafödslar, eftersom lokala tjänstemän vägrar registrera dem. Och kristna har problem att få tillstånd att bygga eller restaurera kyrkor. De nationella domstolarna har upprepade gånger dömt till de kristnas fördel, men lokala tjänstemän ignorerar domarna, ibland för att de är rädda för våldsbenägna extremistiska grupper.
I Pakistan finns diskriminerande lagstiftning som förbjuder ahmadi-muslimer att predika, propagera och sprida material som rör deras tro, och de har berövats sin rösträtt.
Människorättsorganisationer i Kenya säger att kampen mot terrorism i landet har resulterat i att muslimer blivit en måltavla och utsätts för kollektiva bestraffningar av säkerhetstjänsten, i form av godtyckliga gripanden, tortyr, mord och försvinnanden. Anklagelser som regeringen förnekar.
I 22 byar i Myanmar har buddistiska munkar utropat muslimfria zoner, med skyltar som förbjuder muslimer att gå in i eller tillbringa natten i byn. Invånare förbjuds att gifta sig med muslimer och hatpropaganda sprids. Myndigheterna har inte ingripit.
Människor utsätts ofta för diskriminering av fler än en anledning, exempelvis på grund av religion och etnicitet, kön och samhällsklass. I människorättssammanhang kallas detta intersektionell diskriminering. Det gör att vissa grupper är mera sårbara för kränkningar av religions- och övertygelsefriheten, exempelvis kvinnor, ursprungsbefolkningar, etniska minoriteter, HBTQ-samfundet, migranter och flyktingar.
Låt oss ta en titt på ett exempel på intersektionell diskriminering i Indien.
Det hinduiska kastväsendet är en sorts fixerat klassystem som delar upp människor i högre och lägre kaster och kastlösa grupper, exempelvis daliter. Daliter hör ofta till de allra fattigaste och utsätts för omfattande social och ekonomisk diskriminering. Trots att det har sina rötter i hinduismen, genomsyrar kastsystemet hela det indiska samhället och individer av alla religiösa tillhörigheter anses tillhöra olika kaster. Många indiska kristna och muslimer räknas exempelvis som kastlösa daliter.
När Indien blev självständigt förbjöds kastsystemet och regeringen försökte motarbeta diskriminering genom att införa ett system för positiv särbehandling. Systemet reserverar en viss andel statliga jobb och utbildningsplatser vid statliga högskolor för daliter och ger dem vissa förmåner vad gäller välfärdsbidrag. Så långt är allt gott och väl, kan man tänka.
Men endast hinduiska daliter, och sikher och buddister av dalitbörd har rätt till denna särbehandling. Kristna och muslimska daliter har ännu inte tillgång till dessa förmåner.
Kristna och muslimska daliter utsätts för diskriminering i samhället både på grund av sin kast och för att de tillhör en minoritetsreligion. De diskrimineras också av staten på grund av sin religion genom att de utesluts från den positiva särbehandling som ska motverka diskriminering på grund av kasttillhörighet. Detta påverkar den ekonomiska och sociala utvecklingen för kristna och muslimska daliter.

Sammanfattningsvis:
Det är förbjudet för stater att diskriminera människor på grund av deras religion eller övertygelse. Staterna är också förpliktade att skydda människor genom att agera så att diskriminering effektivt förebyggs och förhindras i samhället.
Diskriminering kan ha många former och påverka alla aspekter av livet. Ofta utsätts människor för diskriminering av flera, intersektionella skäl, där religion eller övertygelse är ett av dem.
I utbildningsmaterialet på hemsidan finner du mera information om skydd mot diskriminering, inklusive texter från grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna med hänvisningar till ämnet.

Copyright SMC

Rättigheter för föräldrar och barn 

Artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter ger specifika rättigheter åt föräldrar och barn avseende religions- och övertygelsefriheten.
Föräldrar och vårdnadshavare har rätt att ge sina barn religiös och moralisk undervisning och att leva ett familjeliv i enlighet med sin övertygelse.
Men det är inte bara vuxna som har mänskliga rättigheter! Barn har också rätt till religions- och övertygelsefrihet – till exempel rätten att vara en del av gemenskapen inom en religion eller övertygelse och att delta i högtider eller gudstjänster.

Barn har också rätt att få tillgång till religiös undervisning i enlighet med sina föräldrars eller vårdnadshavares önskemål. De får inte tvingas att delta i konfessionell religionsundervisning mot sina föräldrars vilja och utifrån barns mognad ska deras egna önskemål i allt högre grad beaktas.
Det finns massor av exempel på att dessa rättigheter kränks. Som en del av arvet från sovjettiden vill regeringarna i länderna i Centralasienkontrollera hela samhället. I Tadzjikistan är det till exempel förbjudet för barn under 18 år att delta i gudstjänster eller högtider, med undantag för begravningar. Och i andra centralasiatiska länder har regeringarna förhört och trakasserat barn i skolåldern som besöker moskéer och kyrkor eller deltar i aktiviteter som till exempel sommarläger. Barn har också blivit utsatta för offentliga fördömanden i skolan.

Vissa regeringar hindrar alltså barn från att utöva religion. På andra håll tvingar regeringen barn från minoriteter att delta i den undervisning i religion som syftar till att omvända barn och få dem att utöva majoritetsreligionen. Detta inträffar trots att stater är förpliktade att tillse att barn kan ges dispens från konfessionell religionsundervisning, inte bara i teorin, utan även i praktiken.

I Turkiet innehåller läroplanen och läroböckerna om religion, kultur och etik fortfarande konfessionell religiös undervisning trots vissa reformer. Judiska och kristna elever är i teorin undantagna, men i praktiken kan dessa undantag vara svåra eller omöjliga att göra anspråk på. Och barn från alevitiska, baha’i-, ateistiska eller agnostiska familjer, eller elever som själva har någon av dessa övertygelser, tvingas läsa de här kurserna.

I alla de här exemplen kränks både föräldrarnas och barnens rättigheter.

Innan barnkonventionen antogs lyftes inte barnets rättigheter specifikt i internationella konventioner. Barnkonventionen ändrade på det och betonar att även barn är rättighetsinnehavare och att de enligt artikel 14 själva har rätt till religions- och övertygelsefrihet.

Artikel 14 beskriver barn som både självständiga och sårbara. De behöver föräldrarnas hjälp och vägledning när de utövar sin rätt till religions- och övertygelsefrihet, särskilt i förhållande till staten.

Konventionen säger att det är principen om barnets bästa som ska styra alla frågor. Den betonar också barns rätt att uttrycka sina åsikter om alla frågor som berör dem. Ändå är det ofta vuxna, framför allt föräldrarna, som beslutar vad som är barnets bästa och för dess talan.
Men ibland har barn och föräldrar olika intressen. I dessa fall måste barns rätt till religions- och övertygelsefrihet balanseras mot samma rättighet för föräldrarna.
Vid vilken ålder har till exempel ett barn rätt att fatta egna beslut om religiös utövning eller övertygelser? Om de vill gå till kyrkan till exempel?
Enligt barnkonventionen ska föräldrarnas vägledning i fråga om religion eller övertygelse ges på ett sätt som överensstämmer med barnets utveckling och förmåga. Med andra ord bör barn få större frihet allt eftersom de blir äldre och mer mogna.

Den internationella juridiska normen för vuxen ålder ligger vid 18 år, men frågan om hur mycket självständighet och mental mognad som tillskrivs barn under barndomen varierar kraftigt mellan olika kulturer och sammanhang. Olika länder har olika lagar och regler. I Sverige kan exempelvis ett barn över tolv år inte antas som medlem i en religiös församling mot sin vilja.

Barnkonventionen fastställer en universell norm för hur föräldrar bör uppfostra sina barn: undervisningen om en religion eller övertygelse får inte skada barnets fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling.

Fall som rör föräldrars rättigheter till religions- och övertygelsefrihet gentemot barnets rättigheter dras sällan inför rätta. Men Jehovas vittnens rätt att hindra att deras barn får blodtransfusioner är ett exempel där domstolar har dömt mot föräldrarnas rätt till religions- och övertygelsefrihet till förmån för barnets rätt till liv.

Sammanfattningsvis:
Den här filmen tar upp både föräldrarnas och barnens rättigheter.
Barn har rätt till religions- och övertygelsefrihet och föräldrar har rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin övertygelse. Detta bör ske på ett sätt som överensstämmer med barnets växande mognad, och utövandet av en religion eller övertygelse får inte skada barnets fysiska eller psykiska hälsa eller utveckling. Bland exempel på överträdelser finns stater som förbjuder barn att utöva religion och stater som tvingar barn som tillhör en minoritetsreligion att delta i undervisning om majoritetsreligionen.
I utbildningsmaterialet på hemsidan finner du mera information om föräldrar och barns rätt till religions- och övertygelsefrihet, inklusive texter från grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna.

Copyright SMC

Rätten till samvetsfrihet 

Tanke- och samvetsfriheten skyddas liksom religions- och övertygelsefriheten av artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, så rätten till samvetsvägran är en del av religions- och övertygelsefriheten.

Samvetsvägran innebär att neka att göra något du förväntas göra, för att det skulle bryta mot ditt samvete eller din religiösa övertygelse att göra det.

Exempel på situationer där människor hävdar rätten att vägra är i samband med obligatorisk militärplikt, edlig förpliktelse, blodtransfusioner och vissa medicinska ingrepp.

Den enda specifika formen av samvetsfrihet som nämns i FN-dokumenten är rätten att vägra militärtjänst. Och den nämns inte heller i juridiskt bindande FN-konventioner eller i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Däremot nämns den i den allmänna kommentaren nr 22 från FNs kommitté för mänskliga rättigheter. Kommentaren är skriven av FNs människorättsexperter och förklarar hur stater bör tolka artikel 18 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Kommittén drar slutsatsen att artikel 18 stödjer rätten att vägra militärtjänst av samvetsskäl, om kravet att döda allvarligt strider mot ens samvete och rätten att utöva religion eller övertygelse.

Många länder erkänner denna rättighet och erbjuder alternativ tjänstgöring och undantag. Men det finns fortfarande ett antal stater som fängslar dem som vägrar göra militärtjänst på grund av sin religiösa eller pacifistiska övertygelse. Jehovas vittnen är den grupp som drabbas mest av detta. I Sydkorea avtjänade till exempel 309 Jehovas vittnen fängelsestraff för vapenvägran i oktober 2017.

Enligt FN:s människorättsorgan ska alternativa, icke-militära lösningar finns tillgängliga för alla vapenvägrare, och alla som berörs av tjänstgöringsplikten bör ha tillgång till information om rätten till samvetsfrihet och hur man åkallar den. Värnpliktiga och frivilliga bör kunna neka före och under själva tjänstgöringen.

Förutom vapenvägran erkänns ofta andra former av samvetsfrihet på nationell nivå. Det gäller främst hälso- och sjukvård, till exempel barnmorskor och läkare som vägrar att utföra aborter. I vissa länder har frågor om samvetsfrihet tagits upp när det gäller samkönade äktenskap. Ofta förekommer svåra frågor om rättigheter som står i strid med varandra, till exempel om rätten till samvetsfrihet strider mot kvinnors rättigheter eller mot antidiskrimineringslagstiftningar.

Ännu saknas tydlig internationell rättspraxis kring den här typen av samvetsfrihet och frågan är väldigt kontroversiell.
Här följer tre argument du troligen kommer att möta:

Vissa menar att samvetsfriheten är del av den absoluta, okränkbara rätten till religions- och övertygelsefrihet. Att följa sitt samvete ska enligt dem inte leda till påföljder. Det är trots allt omöjligt att vara både hängiven pacifist och soldat, så att tvinga pacifister att bära vapen bryter mot den absoluta rätten att bekänna sig till en religion eller övertygelse.

Andra håller med om att det är en absolut rätt, men menar att omständigheterna spelar roll. Värnpliktiga, fångar och andra som inte har något val ska aldrig tvingas gå emot sitt samvete, medan personer som frivilligt söker en tjänst och kan lämna den, kan inte automatiskt förvänta sig att arbetsgivaren rättar sig efter deras samvete. Med andra ord, att välja att agera i enlighet med sitt samvete kan ha ett pris.

Och andra menar att åberopandet av samvetsfrihet är en handling, och därigenom ett uttryck för ens samvete, religion eller övertygelse. Uttryck får begränsas, men enbart när det är nödvändigt att värna andras rättigheter och frihet, folkhälsan, allmän ordning och moral. Avseende vapenvägran är det viktigt att notera att nationell säkerhet inte är en legitim grund att begränsa religions-och övertygelsefriheten.

Juridiska experter är oense om vilket av dessa förhållningssätt som är det korrekta.

Sammanfattningsvis:
Den här filmen tar upp frågan om samvetsfrihet.
Samvetsfrihet är rätten att vägra att göra något som du normalt förväntas göra. Rätten att vägra göra militärtjänst är skyddad i internationell rätt. Många länder erkänner denna rättighet, men vissa fängslar vapenvägrare. Många stater erkänner också andra former av samvetsfrihet på nationell nivå. Det bör dock sägas att dessa rättigheter är kontroversiella och än saknas fullt utvecklad internationell lagstiftning.
I utbildningsmaterialet på hemsidan finner du mera information om samvetsfrihet, inklusive texter från grunddokumenten om de mänskliga rättigheterna.

Copyright SMC

Begränsningar av religions- och övertygelsefrihet 

Från tv-nyheter och möjligtvis av egen erfarenhet vet du att många regeringar inskränker religions- och övertygelsefriheten med argumentet att det av en eller annan anledning är nödvändigt att begränsa religiösa uttryck. Så hur vet du när begränsningar kan vara berättigade och tillåtna – och när de inte är det?

Internationell rätt om mänskliga rättigheter slår fast att människors rätt att ha, välja, byta eller lämna en religion är absolut – den får aldrig inskränkas. Rätten att utöva en religion eller övertygelse får däremot begränsas, men endast när följande fyra regler följs:

Begränsningen måste vara lagstiftad. Syftet med detta är att förhindra stat, polis och domstolar från att agera nyckfullt eller inkonsekvent.
Begränsningen måste vara nödvändig för att värna medborgarnas säkerhet, allmän ordning, folkhälsa eller moral, eller andras rättigheter och frihet. Detta är viktigt. Att låta friheten underkastas begränsningar i syfte att skydda andra människor är en helt annan sak än att inskränka den för att vinna röster.
Begränsningen får inte vara diskriminerande.
Begränsningen måste vara proportionerlig i förhållande till det problem det ska hantera.

Dessa regler är oerhört viktiga. Utan dem kan regeringar godtyckligt begränsa religiösa grupper och uttryck som de ogillar. Begränsningar ska vara en sista utväg, inte ett verktyg för statskontroll.

Lås oss utgå från ett påhittat exempel för att illustrera reglernas innebörd. Föreställ dig en stad med fem olika religiösa grupper. De har alla religiösa lokaler och åstadkommer en del oljud, vilket inte uppskattas av grannarna. Men polisen får bara klagomål om en liten, impopulär grupp.

Höga oljudsnivåer är dåligt för hälsan, och folkhälsan är en legitim grund för inskränkningar. Så vad bör myndigheterna göra? Vilka begränsningar är nödvändiga, icke-diskriminerande och proportionerliga för att värna folkhälsan?

I det här fallet vore det lämpligt med en lag som reglerar volymen för alla former av offentliga sammankomster. En lag som gäller alla religiösa grupper – och andra. Om en grupp skulle bryta mot direktiven, vore en proportionerlig åtgärd att kräva att de sänker ljudet annars riskerar de böter. Det vore inte proportionerligt att kräva fullständig tystnad eller att helt förbjuda deras sammankomster.

Och polisen måste tillämpa lagen rättvist, även om de bara tar emot klagomål gällande opopulära grupper. Detta är ett förhållandevis enkelt exempel.
När vi ser till större brott mot religions- och övertygelsefriheten är det oftast enkelt att se hur dessa kriterier ignoreras, eftersom begränsningarna är så uppenbart onödiga, diskriminerande eller oproportionerliga.

Vissa länder förbjuder all religiös aktivitet som sker utanför byggnader som registrerats för syftet. Detta får till följd att det är olagligt att be bordsbön före maten om du har gäster hemma. En sådan inskränkning är självklart inte legitim.

Men flera fall blir i slutändan kontroversiella. Är det legitimt att en borgmästare i Frankrike förbjuder burkini – baddräkter som täcker hela kroppen utom ansikte och fötter? Eller att myndigheter i vissa delar av Indien begränsar rätten att prata med andra om din religiösa övertygelse?

I den här presentationen ska vi gå igenom de sju frågor som domstolar bör ställa för att avgöra legitimeten i begränsningar av religions- och övertygelsefriheten. Förhoppningsvis kan det hjälpa dig att bedöma begränsningar som du kan stöta på.

När en stat inför restriktioner, ska man allra först fråga om begränsningen inkräktar på den absoluta rättigheten att ha eller anta en religion eller övertygelse, eller på rätten att utöva den. Om den absoluta rätten begränsas är statens agerande inte legitimt. Om däremot rätten att utöva den begränsas, går vi vidare till nästa fråga.

Är beteendet som begränsas uttryck för en religion eller övertygelse, eller bara ett beteende?

Vårt beteende styrs ofta av vår övertygelse. Men allt vi gör är inte skyddat utövande av religion och övertygelser. När någon hävdar att rätten till utövning har inskränkts, börjar domstolar med att avgöra om beteendet är en fråga om utövande av religion eller övertygelse. Och de gör detta genom att se till kopplingen mellan beteendet och övertygelsen – för att se om de är nära sammanlänkade.

Ibland är detta enkelt. Att gå i kyrkan är nära sammanlänkat med den kristna tron, och att fasta är nära sammanlänkat med islam.

Men det är inte alltid enkelt. För en praktiserande kristen är det oviktigt att bära ett kors; för en annan är det djupt förknippat med uttrycket av religiös identitet. Och muslimska kvinnor har olika uppfattningar kring användandet av huvudbonader.

Det är inte domstolars sak att avgöra vilka övertygelser som är de rätta. När domstolar ska avgöra vad som är att se som religionsutövning, riskerar de att fatta beslut om doktriner som ger företräde åt vissa teologiska tolkningar. Det är individer som har mänskliga rättigheter, och domstolar tenderar att alltmer se till den berörda individens övertygelse snarare än institutionella doktriner, för om person i fråga anser att ett beteende är religionsutövning, så är det för dem.

När vi har kunnat konstatera att ett skyddat utövande har inskränkts, behöver vi undersöka om begränsningen har lagstiftat stöd.

Finns det lagstiftning, rättspraxis eller sedvanerätt som reglerar begränsningen? Eller har inskränkningarna införts utan rättsligt stöd? Om rättsligt stöd saknas, är begränsningen inte legitim.

Nästa steg är att bedöma om begränsningen är nödvändigt och har gjorts på legitima grunder. För att kunna svara på detta, behöver vi först utreda om det finns en koppling mellan utövandet som har inskränkts och någon av de legitima grunderna, och därefter bedöma om begränsningen är nödvändig. Vi går igenom det punkt för punkt.

Enligt internationell rätt är de enda legitima grunderna till begränsning av religions- och trosutövning värnandet av den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, folkhälsan eller moralen, eller andras fri- och rättigheter.

Så på vilket sätt hotar beteendet som begränsas någon av dessa grunder? Och finns bevis för detta? Staten måste kunna visa på ett direkt samband mellan beteendet som ska begränsas och en av dessa legitima grunder.

Det hinduiska kastsystemet delar in människor i högre och lägre kaster, samt kastlösa grupper. De kastlösa utsätts för omfattande diskriminering och försätts i socialt och ekonomiskt underläge. Förut nekades kastlösa hinduer tillträde till en del tempel. Indien förbjöd kastsystemet 1949, och templen får inte längre neka kastlösa tillträde. Den här begränsningen uppfyller kriterierna. Det finns ett tydligt, direkt samband mellan att förhindra diskriminering av kastlösa och att skydda andra människors fri- och rättigheter.

I praktiken saknar många begränsningar det här tydliga sambandet, och det händer att regeringar förvränger eller missbrukar de legitima grunderna.

Begränsningar i religions- eller trosutövande görs ofta med avseende på den allmänna ordningen. Lagar om allmän ordning och säkerhet reglerar allt från hot, misshandel och uppvigling, till våld och ibland hädelse.

Friheten att utöva sin religion eller övertygelse inbegriper rätten att framföra det du tror är sanningen. Dessa trossatser kan förstås kommuniceras fredligt, eller med uppvigling till våld. Olyckligtvis blir vissa människor så förolämpade av andras övertygelser, trots att de uttrycks fredligt, att de svarar med våld.

Vissa stater förbjuder det fredliga framförandet av vissa övertygelser, med argumentet att det är legitimt förankrat i värnandet av allmän ordning på grund av risken för kravaller. Indonesien förbjuder offentliga uttryck för ahmadiyya tron och ateism på just dessa grunder, vilket får till följd att våldsoffer ibland åtalas för hädelse eller uppvigling, och deras förövare går fria från åtal.
Dessa lagar minskar inte våldet, utan förstärker snarare föreställningen att människor med ”fel” sorts tro bör bestraffas.

En annan besvärlig grund att tillämpa är allmän moral. Ställer sig alla bakom samma moral – och vems moral är ”allmän”? FN:s experter på mänskliga rättigheter menar att definitionen av ”allmän moral” måste göras utifrån ”många sociala, filosofiska och religiösa traditioner”. Det går med andra ord inte att basera begränsningar enbart på de moraliska riktlinjer som majoriteten står bakom.

Det förvånar dig kanske att nationell säkerhet inte är en legitim grund för att begränsa religions- och övertygelsefriheten. Vissa regeringar svärtar ned vissa grupper, i synnerhet dem som praktiserar samma religion som ett fiendeland, och hänvisar till dem som ett hot mot säkerheten. Konventionens författare var överens om att den allmänna hälsan, ordningen och säkerheten ger tillräcklig grund för begränsningar – och att ett kriterium avseende rikets säkerhet riskerar att omöjliggöra religions- och övertygelsefrihet där den behövs som mest.

Vi har etablerat att staten måste kunna påvisa ett direkt samband med en legitim grund, och visa att religionsutövandet i fråga utgör ett hot mot en legitim grund. Vi har även sett att det är av stor vikt att kontrollera att dessa legitima grunder tolkas och appliceras korrekt.

Då går vi vidare till den andra delen av frågan: Är begränsningen nödvändig? Ej önskvärd ur ett politiskt eller majoritetsperspektiv, men nödvändig. Låt säga att regeringen har visat ett direkt samband mellan en föreslagen inskränkning och värnandet av andras rättigheter och frihet.

Är hotet tillräckligt allvarligt för att motivera en begränsning?

Kommer den föreslagna begränsningen att effektivt skydda andra människors rättigheter?

Finns andra sätt att lösa problemet, utan att begränsa rättigheterna? Om problemet inte är allvarligt nog, om den föreslagna begränsningen inte bidrar till att lösa det, eller om andra åtgärder kan lösa det utan att inskränka på rättigheter, så är begränsningen inte nödvändig.

Kinas regering säger sig hysa oro kring hälsa och säkerhet i landets överbelagda buddhistcenter. Den allmänna hälsan och säkerheten är legitima grunder. En lösning vore att låta centren renovera och bygga ut verksamheten. En sådan lösning begränsar inte rättigheter. Kinas regering valde i stället att riva stora delar av komplexet och tvångsförflyttade 1 000 nunnor. Det var inte nödvändigt.

En del begränsningar är förstås nödvändiga. FN har tydligt markerat att traditionella seder som skadar människors hälsa ska förbjudas, till exempel vissa inträdesriter och kvinnlig könsstympning.

Många fall är naturligtvis inte så glasklara. Men bevisbördan avseende begränsningens nödvändighet ligger alltid hos staten. När vi väl har etablerat att staten har legitima grunder för begränsningen och att begränsningen är nödvändig, så behöver vi utreda om den är diskriminerande.

Det må framstå som en enkel sak att se om lagar, riktlinjer eller praxis är diskriminerande. Och om de gäller vissa personer eller grupper och inte andra, så är de det. Detta kallas direkt diskriminering och är förbjudet. Men ibland kan allmängiltiga lagar missgynna vissa grupper och inte alls påverka andra. Detta kallas indirekt diskriminering.

Låt oss återvända till vår imaginära stad och de högljudda andaktsplatserna. Stadsfullmäktige har röstat igenom en lag som begränsar tillåten volym vid offentliga sammankomster och de religiösa samfunden har justerat sina högtalare därefter. Men kyrkklockorna är för högljudda, och där går det inte att sänka volymen. Kyrkan måste därmed ge upp en tradition, medan andra samfund inte såg några negativa följder. Detta är indirekt diskriminering.

Det finns gott om exempel på generella lagar som leder till indirekt diskriminering:
Många länder har infört förbud mot att bära kniv på allmän plats. Detta missgynnar inga religiösa grupperingar, frånsett sikherna. Manliga sikher ska bära en så kallad kirpa, en religiös dolk, under skjortan. Därmed begränsar knivlagen sikhers möjlighet att uppfylla religiösa förpliktelser.

I vissa länder krävs att byggnadsplaner godkänns av ägarna till intilliggande fastigheter. Men grannar kan vara fördomsfulla, så etablerade grupper har enklare att få bygglov än mindre, icke-traditionella grupper. Även riktlinjer och praxis kan skapa problem. Om ett universitet enbart håller sina inträdesprov på lördagar, så missgynnas adventister och ortodoxa judar.

Arbetare som tillhör en religiös minoritet måste ofta ta semester i samband med högtider för majoritetsreligionen, och ges inte möjlighet att vara lediga under sina egna religiösa högtider.

Direkt diskriminering är alltid förbjuden. Men domstolar bör se indirekt diskriminering som ett praktiskt problem som ska lösas i så stor utsträckning som möjligt genom att hitta rimliga lösningar. Och ofta finns enkla lösningar på problemet. I vår imaginära stad kan stadsfullmäktige införa en undantagsregel där kyrkklockor får användas på söndagar och vid religiösa högtider.

I Sverige hölls tidigare universitetens antagningsprov enbart på lördagar, men hålls nu även på fredagar. Och uniformer på arbetsplatser kan ofta anpassas till att inkludera exempelvis en turban. Men domstolar är väl medvetna om att en lösning inte alltid är möjlig. Indirekt diskriminering kan vara lagenlig, förutsatt att det finns tillräckligt starka skäl – ett objektivt berättigande.

Till exempel brukar sjukhusens riktlinjer avseende infektionskontroll förbjuda anställda från att bära smycken, vilket missgynnar vissa grupper. Detta är berättigat utifrån värnandet om folkhälsan.

Folkhälsan är givetvis en legitim grund för inskränkningar i religions- och övertygelsefriheten. Men i relation till indirekt diskriminering accepterar domstolar även andra grunder. Till exempel: Ett företag kan hävda att det skulle motverka lönsamheten att justera sin policy. En klädesbutik som kräver att personalen bär butikens kläder skulle förmodligen inte ses som skyldig att anställda en person som vägrar att bära dem av religiösa skäl.

Direkt diskriminering är förbjuden, men indirekt diskriminering ska så långt som möjligt undvikas, genom att hitta rimliga lösningar för att tillmötesgå individer och gruppers behov. När vi har sett att begränsningen inte är diskriminerande, återstår att se om den är proportionerlig.

I hur hög grad bör utövandet inskränkas? Vad ska vara förbjudet? För vem? När och var?

Det är stor skillnad mellan generellt förbud mot religiös klädsel överallt och förbud mot vissa former av religiös klädsel i en del yrken och på utvalda arbetsplatser. Internationella domstolar ser därför till proportionaliteten. USA:s domstolar tillämpar ett ännu hårdare krav – begränsningar ska implementeras på ett sätt som inskränker medborgares rättigheter i minsta möjliga mån.

En sista aspekt som vissa domstolar tar hänsyn till är den så kallade ”bedömningsmarginalen”. Världen är mångfacetterad och de mänskliga rättigheterna kan tillämpas på många olika sätt i praktiken, baserade på nationell kontext.

Därför tillämpar vissa internationella domstolar en så kallad ”bedömningsmarginal”. Domstolarna anser att nationella myndigheter förstår landets specifika omständigheter bäst och är bättre lämpade att formulera landets lagar. Därför beviljar internationella domstolar en viss bedömningsmarginal i tillämpningen av rättigheter. Hur generöst denna bedömningsmarginal bör vara, och om domstolarna tillämpar en alltför bred bedömningsmarginal är föremål för viktig debatt.

Sammanfattningsvis:
I bedömningen av huruvida en begränsning är legitim, tillämpar vi följande process.

1. Avgör om en lag begränsar den absoluta rätten att ha eller byta religion eller övertygelse, eller utövandet av den.
2. Avgör om beteendet som begränsas faller inom ramen för skyddat utövande.
3. Kontrollera att begränsningen är lagligt grundad
4. Avgör i hur hög grad utövandet utgör ett hot mot en legitim grund, exempelvis andras rättigheter och frihet.
5. Avgör om begränsningen är direkt eller indirekt diskriminerande.
6. Och bedöm om begränsningen är proportionerlig i förhållande till problemet och på ett effektivt sätt bemöter det.

 

När vi förstår de regler och överväganden som domstolarna bör använda i tillämpningen av mänskliga rättigheter kan vi mer effektivt värna våra rättigheter. Vi kan även bidra mera konstruktivt i den offentliga debatten huruvida domstolar och regeringen gör rätt eller om de kränker vår religions- och övertygelsefrihet.

 

Copyright SMC